Hela dagen var mer eller mindre som vanligt, kände inga som helst tecken på förlossning. Bara det att Ärtan inte riktigt rörde sig lika mycket som tidigare. På kvällen ringde jag in till förlossningen och dom tyckte jag skulle komma in för CTG. Så inväntade Daniel som kom direkt från folkraceträning sen så åkte jag, Daniel och mamma in till Gävle förlossning. Vi tog inte med någon packning, eftersom jag inte förväntade mig en förlossning.

När vi kom in fick vi vänta en liten stund sen fick jag komma in på ett rum och dom satte CTG på mig. Efter ett tag så började Ärtan leva om som sjutton i magen så då tänkte vi att vi skulle strax få åka hem igen, skönt.

Men så kom barnmorkan in och frågade "Känner du inga värkar? För apparaten registrerar värkar."
Jag kände ingenting?

Hon ville iallafall känna om jag var öppen och det var jag pyttelite, alltså var jag i början på en förlossning.

Hon gick sedan ut.
Barnmorskan kom in igen och sa att hon skulle emla (ha på bedövningssalva) mina händer "Varför gör ni det?!" frågade jag! Jag fick inget riktigt svar, bara något i stil med "Nja utifall vi måste göra något".

Sen sa hon inget mer, bara gick, och jag kände oron växte, vad händer, varför emla? Men kände mig lugn på samma gång då jag trodde vi skulle få åka hem!

Låg där ett tag till sen kom barnmorskan in med en läkare, klumpen i halsen blev större. Förstod fortfarande inte så mycket av vad som hände.

DÅ berättade läkaren iallafall att kurvan såg lite konstig ut och att bebisen inte hade reagerat när barnmorskan försökte känna så nu ville hon känna och om han inte skulle reagera som ha skulle då så skulle dom vara tvungen att ta ut honom med akut kejsarsnitt. Jag var vid det här laget fortfarande ganksa lugn eftersom det inte fanns i min värld att det skulle bli kejsarsnitt och en bebis den natten.

Hon kände iallafall och det var en lååång stund det var helt tyst kändes det som, sen sa hon det jag inte trodde, att han inte reagerade och att det skulle bli akut kejsarsnitt.

Därefter blev det full fart, jag började gråta och var SKITRÄDD, Daniel såg helt vilsen ut stackarn. Hängde inte med ett dugg vad som hände, inte Daniel heller, båda försökte få riktga tydliga svar men ingen av oss fick det. Jag frågade om han skulle skrika när han kom ut och fick till svar att det beror på hur han mår, frågade även om dom skulle försvinna iväg med honom, fick samma svar.

Från att allt var totallugnt och jag trodde att jag skulle få åka hem till min efterlängtade säng och sova till att dom sprang ut och in och satte kateter och nålar i mig var det bara några minuter

Vid det här laget har jag små, små minnesluckor, jag var nog i chock.

Kommer ihåg att någon rullade in mig mot operationen, jag grät och var rädd och förstod ingenting, fick en mössa på mig och Daniel och mamma försvann.

Inne i operationssalen var det folk överallt och dom satte nålar och sladdar på mig, jag frågade gång på gång "Hur mår han?!" "Vad händer?!"

Full fart var det men av någon anledning blev jag lugn efter ett tag där inne.

En gammal jobbarkompis till mamma var med och jobbade på den operationen så det lugnade mig också väldigt mycket, otroligt snäll tjej!

Daniel kom iallafall in tillslut, han fick sitta vid mitt huvud, han var så söt i operationskläderna.

De börja bedöva mig. Jag blev förlamad i hela benen, skitläskigt.
Sen startade operationen.

Jag såg lite vad som hände där vid magen i lampan i taket, det reflekterades, många hade nog inte velat se när dom skär i en men för mig kändes det lite tryggt. 

De höll på ett tag, inte så lång stund alls eftersom det var bråttom. Men det kändes som en evighet, det enda jag ville var att höra honom skrika så jag låg där knäpptyst och hoppades på ett skrik. 

Klockan 00:44 31 maj, Kollade upp i lampan, kommer ihåg att det drog till i magen och såg navelsträngen i lampan... Kort därefter hörde jag det, HAN SKREK! Det kändes som hela jag föll igenom operationsbordet jag började gråta på ett sätt jag aldrig gråtit förut, gud vad lättad jag var, han var ute, han kunde skrika! Jag fick se honom snabbt och nuddade honom sen försvann Daniel och läkare ut med honom. Hörde honom skrika enda in i operationsalen, det kändes så bra att han skrek! 

Efter ett tag kom Daniel in med honom i famnen, jag kommer aldrig någonsin glömma en bilden, dom var så jävla fina! Det finaste jag sett! Daniel såg helt överlycklig ut och min lilla son låg där i hans famn och bara tittade! Allt var så overkligt jag fortsatte gråta på det där sättet jag aldrig gråtit på förut. 
Mamma kom in också, jag var helt i en annan värld.

Sen var Daniel, mamma och Elvin tvungen att gå iväg till förlossningen och jag blev själv kvar i operationssalen. Här  började mitt blodtryck spöka så jag försvann lite då och då, blev yr. Men kommer ihåg att han höll i mammas kompis hand, det kändes tryggt.

Sen blev jag rullad till uppvaket, jag var väldigt chockad då och helt borta, dom sa åt mig att försöka sova men hur fan ska man kunna det?! Min son var på massa läkarbesök och ingen hade berättat ännu om han var frisk eller inte!

Tillslut ringde en av sjuksyrrorna till förlossningen och frågade, han verkade helt frisk! TACK OCH LOV! Nu ville jag bara träffa honom.
Komemr ihåg att jag skakade okontrollerat, tydligen kan vissa göra så efter en operation.
Vet inte hur länge jag fick ligga där men Daniel, mamma och Elvin kom ner tillslut, dom hade den där plastsängen med rullandes men Daniel ville hellre bära honom. 
Jag fick upp Elvin på magen och han lyfte nacken och kikade runt, LYFTE NACKEN! Fattar ni vilken liten stark kille? Han tog bröstet på en gång också med jättefina sugtag.

Sen började han skrika lite och de var tvungna att gå för alla andra på uppvaket blev irriterade. Jag kände att jag blev förbannad inuti mig men höll det för mig själv. Inte fan ville jag ligga där själv utan min son jag burit på i nio månader!

Jaja, själv blev jag iallafall. Ont hade jag också, och fick mer o mer o mer medicin men det hjälpte inget (förmodligen tack vare min dumma sjukdom EDS) fortsatte skaka gjorde jag också. 
Dom tjatade bara om att jag skulle sova men hur sjutton ska man kunna det? Sov inte en sekund. Tjatade om att få komma upp till BB.

Runt klockan 5 på morgonen fick jag äntligen komma upp. Rullades in på ett rum, Daniel kom in med lilla Elvin i famnen.

Jag frågade

"Tittat på lyftkranar och kollat på TV" sa Daniel stolt

Haha!