Sitter här ensam ännuäven kväll för J jobbar natt... Som vanligt leder det till massa funderingar och djupatankar. Ehm... Ja jag måste lida av någon bokstavsdiagnos. Typ hela alfabetet utom i och q.... 

Anyway, idag och ikväll känner jag mig nere, jag hatar det här! Mitt liv känns fruktansvärt och underbart på samma gång. När jag ÄR ledsen och nere får jag dåligt samvete för att jag inte är lycklig för allt det underbara jag har. När jag är glad och lycklig så får jag dåligt samvete för att jag inte är ledsen och sörjer. Jag har verkligen den bästa sonen, pojkvännen och familjen egentligen. Men det fattas en väldigt viktig person för mig. Jag saknar henne så ofantligt mycket. Det gör ont! Jag kommer fortfarande på mig själv att titta efter henne på stan, vill fortfarande smsa henne när jag har något om Elvin att berätta. Jag vill fortfarande visa henne saker, jag har så mycket att berätta! Varför skulleosund lämna oss för tidigt? Jag orkar inte. Jag orkar inte tänka på det. Samtidigt måste jag nog det för att bearbeta det. I helgen ska vi städa ur det sista ur huset. Aldrig mer kommer jag sitta i henneköken och vänta på hennes mat. Aldrig mer kommer jag få sitta där i soffan bredvid hennes fåtölj och snacka om hur mycket vi störde oss på saker (vi var lika på den biten) . Aldrig mer kommer jag få träffa henne. Aldrig mer se henne. Der är så äckligt korkat hur vi människor är! Varför fattar man inte förren personer är borta hur mycket dom betyder? Hur mycket man ska ta vara på dem? 

Tjobba! 

 

 

Min älskade Jocke jobbar natt så sitter här med mina djupa funderingar jag alltid hade förut men som faktiskt försvunnit ett tag. Både bra och dåligt. Om inte annat skönt. Men ja ikväll har jag funderat mycketingen och känner att jag måste vädra. SikKen jeffla tur att jag har bloggen kvar då ;) 

Jag är ALDRIG nöjd med något jag gör. Ganska tråkigt. När jag väl gör ngt bra så tänker jag alltid att det hade kunnat vara bättre, bitterfittan Agnes. Nu satt jag och verkligen försökte klämma fram något jag inte kunnat göra bättre men nä fan, det finns inte det! 

Min mammaroll är dock något jag på senare tid lärt mig att vara riktigt stolt över, jag har tagit hant om min son i princip helt själv, ensamstående sedan start, jag har skött allt kring honom själv, jag har lagt otroligt många timmar på att leka och lära. Det har också gett resultat, här har jag en konstant glad och lycklig kille som ligger före i utveckling och älskar att lära. Han finner sig i de flesta situationer och det alltid med Sveriges största flin på läpparna. 

Men ja. Jag hade kunnat göraallt bättre. Men ändå, detta är det jag lyckats allra, allra bäst med i mitt liv. Jag är så stolt över oss. 

 

Bitterfittan blev plötsligtven skrytmaja.