Sitter här ensam ännuäven kväll för J jobbar natt... Som vanligt leder det till massa funderingar och djupatankar. Ehm... Ja jag måste lida av någon bokstavsdiagnos. Typ hela alfabetet utom i och q.... 

Anyway, idag och ikväll känner jag mig nere, jag hatar det här! Mitt liv känns fruktansvärt och underbart på samma gång. När jag ÄR ledsen och nere får jag dåligt samvete för att jag inte är lycklig för allt det underbara jag har. När jag är glad och lycklig så får jag dåligt samvete för att jag inte är ledsen och sörjer. Jag har verkligen den bästa sonen, pojkvännen och familjen egentligen. Men det fattas en väldigt viktig person för mig. Jag saknar henne så ofantligt mycket. Det gör ont! Jag kommer fortfarande på mig själv att titta efter henne på stan, vill fortfarande smsa henne när jag har något om Elvin att berätta. Jag vill fortfarande visa henne saker, jag har så mycket att berätta! Varför skulleosund lämna oss för tidigt? Jag orkar inte. Jag orkar inte tänka på det. Samtidigt måste jag nog det för att bearbeta det. I helgen ska vi städa ur det sista ur huset. Aldrig mer kommer jag sitta i henneköken och vänta på hennes mat. Aldrig mer kommer jag få sitta där i soffan bredvid hennes fåtölj och snacka om hur mycket vi störde oss på saker (vi var lika på den biten) . Aldrig mer kommer jag få träffa henne. Aldrig mer se henne. Der är så äckligt korkat hur vi människor är! Varför fattar man inte förren personer är borta hur mycket dom betyder? Hur mycket man ska ta vara på dem?