Har försökt att få Elvin och sova en bra stund, det var en kamp må jag säga. Busungen skulle krypa, stå på huvudet, åla, klättra, prata, nypas, ja allt förutom sova. Trots ledvärken som är värre idag än vanligt så måste man försöka ha tålamod. Men de var inga problem, när jag drog världens suck tillslut så stannade han upp, tittade på mig med sina blå och flinade det vackraste leendet. Jag smälte och tålamodet fylldes på till fulltank på bara en sekund. Det är de underbara med sina barn. Det krävs så lite för att dom ska få en att må bra. Helt underbart. Nu ligger han och sover iallafall. Han somnade med handen på min kind. Guuuu vad jag älskar dig min lilla minimänniska!