Jag måste lära mig att se framåt och ignorera det som varit. Jag har gjort så otroligt dumma val här i livet och sjuka misstag. Men jag kan inte gå  och älta det nu. Jag måste glömma det. Jag ska bli mamma. Jag tänker göra att för att bli en bra mamma och jag hoppas Daniel kommer göra allt för att bli en bra pappa. Våra föräldrar spelar sån stor roll i våra liv även om vi inte fattar det. Både mamman och pappan. Om inte den enda finns där somd en borde blir det inte så bra.

Nu har jag iallafall gått två dagar och bara ältat och ältat och haft ångest för massa saker som hänt i mitt liv. Jag har insett att det jag kommer ihåg bäst är alla dom dåliga grejorna i mitt liv och på så sätt känns det som att mitt liv bara varit dåligt fast det egentligen inte varit så. Varför?!

Detta kanske är en del av att bli mamma eller pappa. Man kanske måste få älta lite. Jag hoppas inte min son gör om samma misstag som  jag gjort i mitt liv bara. Och jag hoppas han får må mycket bättre än vad jag gjort.

Jag är inte den personen som berättar för andra när jag mår dåligt och jag är absolut inte öppen om att prata om det. Men jag kan inte alltid dölja det.

Och nej, jag har INTE haft det enkelt i min uppväxt. Men vem fan har det egentligen? Jag är inte det minsta speciell för det.

Agnes, lär dig se framåt. Lägg all energi på att vara en bra mamma nu. Allt du gjort och inte gjort är inte hela världen. Du har fötter och ben att gå på, du har en röst att prata med, du har ögon att se och öron att höra med, du har fungerande armar och händer, du har ett hjärta som slår, du har en hjärna som fungerar (någorlunda) Vad fan är ett skitmisstag att älta då? Det finns dom som inte har något av det där!