Något jag har extremt svårt för är när folk jag knappt känner kommer och kramar mig och kallar mig saker som "Gumman" och liknande. Eller jag har svårt med all slags närhet med folk ibland. Jag är mycket väl medveten om att jag har en (eller flera?) bokstavsdiagnoser. Haha jag har fått höra meningen "Du har ju alla bokstäver förutom "I" och "Q") 

EGENTLIGEN älskar jag närhet, kramar och att umgås med folk, efter ett tag. Det är bara det där att man ska komma igång, komma iväg som är extremt svårt! 

Om jag har bestämt att jag ska träffa någon så kan jag gå och gruva mig och ibland tillomed gå runt och fundera på en ursäkt att få stanna hemma. Det beror mycket sällan på personen i sig utan det är jag som bara är störd typ.

Iallafall, JÄMT när jag väl tagit tummen ur röven och träffat den där personen så är jag ju skitnöjd, då är det inga problem egentligen.
Det var grymt bra där innan jag blev gravid när grabbkompisarna drog med mig ut väldigt spontant, man kunde höra en bil stanna utanför så ringde telefonen "Släng på dig kläder och kom ut" Ja det var bara att göra som de sa, då behövde jag aldrig fundera och hann aldrig gruva mig. 

Jag kan självklart fortfarande träffa folk men inte lika spontant eftersom det krävs planering när man har barn :)